Dagbok på gott och ont.

När jag vaknade idag gjorde jag det på ett sätt man alltid borde vakna. I lugn och ro och med en varm kropp snusandes intill. Ellens mjuka lilla axels rundning gör mig alltid pirrig av lycka. Inget jobb att rusa iväg till just idag.
I lördags trampade jag på en spik. Sant. Jag hade tjatat med mig lillebror att hjälpa oss att kasta skräp - efter någon timme tog samvetet övertaget och jag begav mig ut i plankhögen jag med. Slutresultat - spik up in da foot som fan. Skrek som en gris och flödet lät inte vänta på sig. Sschit påmm fritt, vad det pulserade ut. Brorsan hjälpte med handdukar och tvättade av tossen min i badkaret. Sedan var det högt läge och vila. Präktigt misstag att bege sig från köket där jag packade kartonger och faktiskt gjorde lite nytta.
Mycket mer nytta har jag inte gjort på ett par dagar vad det gäller huset och utflytt. Det gör mig extremt stressad och har galet låg tolerans-nivå just nu. Vi har bara någon vecka kvar nu, sedan är huset ute ur mitt liv. Problemet är att jag faktiskt inte riktigt vet hur jag ska lösa alla lösa trådar.

Anledningen till att jag haft ett mysigt uppvaknande idag är alltså spiken i foten. Motsägelsefullt så det förslår. Inget ont som inte har något gott med sig osv. Jag var uppe på läkarstationen och fick en stelkramps/kikhostevaccin-injektion så nu ska jag nog överleva.

Livet ska bli bättre, det vet jag. Vi har ett bra liv, väldigt bra, men jag vet att det kommer att bli ännu bättre. Idag hade jag den stora friheten att kunna följa med Ellen till skolan. Annars är det en stressig överlämning till Fritids klockan halv sju om morgnarna och sedan ser jag henne inte förrän kvart i fem på kvällen. Inte är det det ultimata sättet att vara en förälder på, inte för mig. Det har fungerat i många år men det sliter väldigt.
Nu är klockan tio på förmiddagen och jag har tänkt ut vad jag ska göra för middag. Bara den känslan är fantastisk. Det blir pasta med en curryköttfärs. Återkommer om hur väl den mottages.