En ny tid?

Jag vill visa en utav mina absoluta favoritbilder. Mitt i vintern och allt. Dels är det min underbara tös, dels är det på min mammas och Staffans fina motorseglare. Sista sommaren mamma fanns i livet semestrade vi några km hemifrån- nämligen hos mamma och Staffan i Kämpersvik- och slog läger i en sjöbod. Vi var ute flera dagar i rad med båten som om det inte skulle bli någon mer sommar. Vi njöt, vilket vi gjorde rätt i visade det sig. Min vackra mammas allra sista sommar blev så bra. Makrill dörjde vi och många härliga hopp- och dyk ifrån båten blev det. Rätt ute i brådaste djupet i 'Djuperänna' utanför Väderöarna, och det var till och med varmt. Vilka minnen och vilka bilder.
Ibland känner man sig nödd och tvungen att bara göra något annat än att köra på i gamla hjulspår. Är det inte så? Nu är det dags att vända på bladet och stega vidare. Man behöver bara att påminnas ibland om vad som är viktigt. En händelse eller ett liv som ändras som stjälper allt fortare än man kan andas in och hålla andan, något sådant hände idag. Och det är jag glad för mitt i allt det jobbiga. Så tack. Alltid.

Halo är borta - och vi undrar och gråter!

Här är det så jävligt att vår fine lille söte kanin är borta :'( När vi kom hem fredag eftermiddag, var buren vält av någon/något. Vi blev alldeles förvirrade, en massa dumma tankar om vad/ vem som vält åbäket plipp-ploppade upp. Maken gjorde ett förvirrat försök att vara rationell och skyllde på sopbilen....den har inte varit här, så nej.
En god vän sa att det är nog en galen bock som varit stressad och sprungit in i buren....NEJ. varför skulle den göra det? Hundarna stod i hundgården just intill så nej.
Det enda jag kan komma på är att det är en annan hund - måtte varit Grand Danois- som ställt sig på bakbenen och puttat jäääääkligt hårt.
Jag ljuger igen, det är inte det ENDA jag kan komma på. Det enda sättet det kan ha hänt på vill jag helst inte tänka. Men skriva går bra; något as har helt enkelt kommit förbi och vält buren. Det ska till en hel del kraft att välta den kan jag meddela.

Nu står här bara en väldigt tom bur.
Så här ett par dagar senare kan vi konstatera att lille Halo är borta. För alltid.
Så nu är vi ledsna här. Väldigt ledsna, och jag är ganska illa berörd av tanken på varför någon vält buren? Det första vi gjorde när vi kom hem var ju att ställa upp buren igen, lägga in extra godsaker både där och i hundgården - för där gillar han att ränna- och vi trodde nog naivt att han kommer nog skuttandes snart. Vi har letat, ropat, men icke! Borta.
Halo var minsann en lycklig kanin iaf. Hade hur bra som helst. Alltid stora hagar att hoppi-skutta kring i. Både sommar och vinter. Och ack, en sån vacker liten Dvärvädur han var. Vit med viltfläckar och väldigt blå ögon med mycket kajal. Sötnos.
Ellen har gråtit hon saknar sin lille 'ninis' såklart. Men, hon är mest fundersam om varför?

Älska era djur och varandra!

Ronja har fyllt sex år!

Ronja har fyllt sex år och det firades i massor på Arendal idag. Jag och en massa andra mammor -och två (tre med Ronjas) stannade kvar hos mysiga Helena och Håkan. Minsann har inte karl'n fått en kaffe-apparat att flasha med? Och jädrar så gött kaffe det blir. För säkerhets skull gjorde jag mig en kopp te också. För att jämna ut det lite. Det blir alldeles för mycket kaffe för mig.

Väl hemma slogs vi åter mot snön. Skotta, skotta på en redan plogad plan. Men jäklar det kommer ju mer, mer hela tiden. Nu smattrar regnet mot fönstren. Illa. Undrar om det blir till att ta till sparken imorgon igen? Prutt oxå.

Vi gjorde mumsiga semlor till kaffet här hemma lite senare. Efter en god middag så satt de som en smäck.
I skrivande stund- fattigt språk-halvligger jag bredvid min dotter som somnat gott i vår säng. Igen. Ska nog faktiskt gå ner, ta mina 'medusiner'
och knoppa in jag också. Banne mig. Läser just nu en sån jäkla bra bok som viskar åt mig på sängkanten.
Frid inatt!

Sparkliv?

Vilken konstig dag. Annorlunda. Isen var borta när vi vaknade i morse. Snögudarna hade slagit till igen - till vår fördel den här gången. Vi slapp gå i diket någon km, vi kunde ta sparken! Ellen var helnöjd vilket jag kan förstå. Vilka barndomsminnen. Att ge henne något speciellt att minnas är så härligt. Ögonen gnistrade där hon satt inpackad på sparken.
Det var lite trögt i och med snön, men nedförsbackarna var härligt, lagom glid. Väl hos grannen kunde vi ta bilen och kom till jobbet i tid. Hurra för små saker i livet!
Efter jobbet blev det en tur till verksta'n för att hämta bilen. 3000:- fattigare. Roligare kan man ha. Som att göra tatueringar tex!
Har gjort min tredje sittning idag och jäklar vad det blir bra. Är så nöjd. Men J*****r vad det gjorde ont idag. Extra känslig vissa dagar kanske, för jag tycker att det brukar vara helt okej.

Jaha, idag är första dagen av mitt arbetsliv som jag inte har kommit iväg till jobbet pga halka. Känns så pestigt. Vi tänkte i vår enfald att 'nog kommer de och sandar våra två km, bara det ljusnar'. Icke då. Så när klockan var dryga tolv drog vi iväg. Har inte så många kronor extra att jag kan vara hemma utan betalt, så jag packade in dottern i bilen och åkte. Ångrar ihjäl mig. Glashalt är en underdrift - glashalt, slätt och kurvigt. Med lite vatten på. Huga. Jag körde den tyngre bilen så jag hade det lite bättre. Maken körde pappas nättare bil och hade det glatt. Väl ute på E6 skrattade jag av lycka och förbannade tilltaget. Var på jobbet i dryga två timmar innan arbetsdagen var all.
Väl på väg hem var det likadant så vi ställde bilen hos grannen en km längre ned på vår lilla väg. Vi lånade en spark av dem för att ta oss hem på. Haha, inte fungerade det bättre. Vilken syn. Imorgon bittida ska kameran med. Helt klart. Hur hade ni det på vägarna idag?

Kickar och golvvärme.

En fantastisk dag igår. Jag kände mig mer ensam än på länge, men vädret var grymt fint och efter ett prat med brorsan som är i Filippinerna kändes allt lite bättre. En närstående kan ge en lite perspektiv på saker och ting även i de jobbigaste stunder. Nog tycker jag att vi gått igenom mycket och att det borde räcka ibland, men livet är vad man gör det till. Och alla borde ge sig själv modet att vara lyckliga. Det är vi värda. Även det något jag pratat mycket om med många kära. Så, en snöpromenad någon?
Ellen älskar sin snö-kick, det enda negativa är att den är lite trög och är bara riktigt ball när det går nerför....Så tack Peter för en väldigt bra julklapp.Hundarna är ett kapitel för sig. Jävlar, jag tror att de drog in ett par kubik snö. Tack och lov för granitgolv med golvvärme. :) Det var en hel sjö i hallen. Nu ska vi ut och tackla ett snöoväder, tata!

Äntligen Winx.

Ellen har önskat sig en Winxdocka enda sedan i höstas och äntligen, äntligen har det flyttat hit en älva. Var ju på Torp häromdagen och var tvungen att mms:a hem bilder på alla, och det var en del, WinxClub-älvor. Eller ja, alla utom en tog jag bild på. För den med mörkblått hår, Musa, tänkte jag aldrig att hon ville ha. Nej, jag trodde Bloom eller Flora. Ack vad jag bedrog mig! Dottern ringde upp efter några minuter och säger förtvivlat "Var det alla dockor de hade? För jag ville helst ha hon dära med blått hår...." Ridå!

Yogasockar..lööööv it.

Vilka underbara sockor. Tycker om att läsa Malin Berghagens blogg och hon lovordar sin systers hemstickade sockor. Vill oxå ha minsann. Ska antingen köpa mig ett par genom Malin eller lära mig att sticka själv..hm. Idag ska julen ut så jag kan njuta mer av mina tulpaner som står på köksbordet. Kärlek från en insnöad stackare.

Fasaner och akvariefiskar.

Voffarna fick varsin mini-fasan idag. De bråkar alltid om samma leksak, så varför inte köpa en till dem var? Dumma matte, det kunde jag ju ha räknat ut att det inte spelar någon som helst roll om jag köper tretton likadana. De vill ha samma ändå. Nog visste jag, men det skadar inte att testa. Idag var jag med Zenitha och Sigge till Torp för akvariefisk-spaning. Det blev inte bara spaning utan några firrar hängde med dem hem för ett ny hem. Allt är väl bättre än Djuraffären och minsann så har Z fixat ett superfint akvarie.