Whiskey och Tussilago?

Åh, känner mig grundlurad. Drömde om tussilago av någon anledning. Skulle det vara nödvändigt? Betyder det att det är vår på väg - eller betyder det bara att snart blommar det igen - en ny början? Ja, allt blir vad man formar det till, gör det till. Inte är det konstigare än så. Men visst är man otålig. Kunde jag hoppa några månader framåt i tiden så hade jag gjort det. Men av en anledning eller annan så har varje timme sextio minuter, varje vecka en massa fler timmar - och man måste andas hela tiden. Jag tänker verkligen göra det. Njuta av varje andetag hur mycket det än gör ont i själen. För hjärtat mår bättre då. Yiihooo, minsann om inte hela Tottolalla (undertecknad) gör det. Sedan är det ju ingen som vet hur det blir längre fram. Det är ju det, just precis det, som gör det hela så spännande och grymt cool att leva. Vi vet inte vad som händer. Vi kan bara ana vad livet har på lut - eller snarare vad du själv har på lut åt ditt liv. Jag älskar att vi har valet att faktiskt kunna göra i stort sett vad du vill här i Sverige. Så oersättligt.


Tog en whiskey nu framåt kvällingen. Det var då själva den att det ska till en dryck (av rip-kvalité) innan man blir som folk. Tja, jomen, alltså, det är ju inte det att man inte gärna offrar sig. Tänk att det var bland det mest dåliga jag kunde tänka mig att svälja av alkoholhaltiga drycker för så tidigt som för ganska exakt ett år sedan. Vad? Man kan väl ändra sig.
Natt på er vackra bloggfolket!

Fågelmorgon och en lugn helg.

Det har varit en vanvettigt (konstigt ordval) lugn helg. Inget har blivit gjort. Allt jag fick gjort i min alonesomeness i veckan är plötsligt ogjort igen. Min ångest har kommit och gått, något som bara är bra säger psykologen. Vet inte riktigt om jag kan hålla med men visst är det som kärlek säger..känslor är till för att kännas, bearbetas och gås igenom. Nog är det så. Det är lätt att ge andra råd tycker jag själv, men att ta emot? Njae. Not my cup of grönt te. Men jag lär så länge...

Vårt paradis är till salu. Eller rättare sagt; vårt potensiella paradis. Det blir inte så. Men för någon annan kanske? Jag hoppas att det blir sålt fort som attans så vi kan gå vidare i våra liv både maken och jag. Vi har haft dryga 12 år tillsammans och åh, vad vi har haft det kul ihop. Det allra kuligaste är Ellen. Att skiljas är att dö en smula var det någon som sa. Visst kanske det stämmer, men jag tycker nog att det är ett sorgearbete av rang. Här kan man prata känslor. Jag har blivit förärad en verkligt cool make. Annars hade han inte blivit vald, haha. Vi har lätt att snacka även om svåra saker men visst är det sårigt. Vi båda är nog rädda att riva mer i de nu öppna såren eller för den delen strö salt i dem. Så vi tar det varligt med varandra. Än så länge.

Sååå, är det någon som har 1695000:- till övers så finns det ett mycket vackert ställe till salu.

Någonstans över regnbågen.

Började morgonen med att tänka på lilla morsan. Mammisen min. Det är två år sedan hon lämnade det här livet för att gå vidare mot något annat. Visst kan man undra vad som finns i efter-livet? Åtminstone gör jag det. Logiken säger att man har inget att vänta mer än att kroppen försvinner och ingår i kretsloppet - och hurra för det. Men själen då? Det är ju så mycket enklare för oss att fortsätta att leva och inte vara rädd för att dö om man tror att det kommer något mer. Något annat. Vill tro att min mamma träffar sin älskade John nu. Att de får vara tillsammans igen. Det blev inte så många år de fick tillsammans. En gång var de varandras kärlek när de var yngre, för att hitta varandra lite senare igen. De hann att vara gifta i 12 år innan John hastigt lämnade oss i en kraftig hjärtinfarkt. Han hann knappt fylla 50.


Mamma dog av magsäckscancer. Det var fult, snabbt och smärtsamt. Tack o lov för att smärtlindringen i dessa dagar inte hålls tillbaka. För tio-tjugo år sedan var de rädda att patienterna skulle bli beroende av morfinet...okeeeeeej. Nu vet de bättre. Vi var där, både jag och Tobias, dagen hon slutade kämpa emot. Jag stod tätt, tätt intill och höll om henne och klappade henne över ansiktet och håret. Glömmer det aldrig. Men vägrade först förstå att hon hade slutat att andas. Det var väldigt svårt det sista dygnet med mamma. Hennes lilla kropp kämpade och hade det tungt. Min säng stod just intill hennes i det där hemska ensamma pyttelilla 'sista' rummet utan gardiner. Konstigt vad man kan störa sig på. Den palliativa avd. på Uddevalla Sjukhus var fantastisk. Både personal och rummen var fina. Men just det sista rummet hade de tagit ner gardinerna av någon anledning. Minns att jag tänkte på hur hemskt mamma hade tyckt det hade varit. Hon var så noga med sånt.


Min mamma var galet kul när hon satte den sidan till och stark som en oxe. Hon blev 59 år. Saknar dig alltid min mamma. Du fattas oss varje dag - men jag vet att så länge vi tänker på dig, bakar dina bröd och kakor så finns du där. Vi vet att du är där någonstans över regnbågen med John, mormor, morfar och våra hundar Alice och Blossom. Vi ses!!

Halasana och pillerkorn.

Tanken när man utövar yoga är ett stillat sinne. Att själen ska få ro i en mjuk kropp som koncentrerar sig på andning. Att komma iväg på veckans yoga-pass är väldigt viktigt för mig således. Jag kan stänga av en stund. Men mitt i Halasana (plogen) som för mig var ny, så pellepluppar lite fina bilder upp. Ack, så ljuvliga och berusande..men de har lixom inte där att göra. Kan drömma lite mer om det lite senare. En annan dag. Piller, piller, pepparkorn... Namaste

Alltid!

Äntligen är min tatuering färdig. Eller ja, färdig och färdig. Jag vet mer som ska tatueras in. Men för den här vintern är jag färdig. Nöjd som bara tusan for now. Hela huvudet fullt av grejsimojser, blomster och namn att fylla min kropp med. På väl valda ställen vad klart. Ska bara ge det lite tid..låta pengarna rulla in först. Eller så. Men för idag så.

Jag och Ellen har varit hemma idag också. Mikael hyrde en film åt oss att mysa till under frukosten. Draktränaren heter den och handlar om en spenslig son till en Vikingahövding. Pojken heter Hicke (Hiccups) och saknar det alla andra ungdomar i byn verkar ha. Nämligen en vilja att döda de drakar som regelbundet kommer och terroriserar den lilla byn på ön Berk. Att visa sig värdig att döda en drake är inte så lätt för Hicke som det verkar för de övriga tonåringarna på ön. Han är en tunnis och har inte riktigt drakdödar-genen från sin store far. När han plötsligt fångar en drake av det mytiska slaget 'Nattmara'. Ingen tror på Hicks, åtminstone inte hans far. I hemlighet tränar han draken som skadats och blivit vingklippt i Hicks fångstnät.

Självklart har drakarna i den här filmen samma egenskaper som alla andra varelser i både vår och den mytiska världen. Gosiga, griniga och lite taggiga. Allra mest väldigt coola vänner att ha när det visar sig att det finns värre saker än små drakar. Stora draken! Ja, den är värd att se en gång till - så jag tror den går en gång till här hemma lite senare. Plopp!

Chokladkaka och feber.

Minsann om vi inte har bakat en chokladkaka idag, tösen min och jag. Rätt var det är faller lusten på. Jag har märkt att ju värre en situation är - eller ju mer kaotiskt vårt hem är - ju mer får jag lust att baka. Det är väl en tröstesak att laga mat och baka. Dels är det så himla roligt att baka. Men bonusen? Det är namseligt gottigt också. Inte alltid det bästa för figuren, men vem bryr sig en snöig, regnig, ledsam dag?

Ellen och jag har varit hemma hela dagen och bara rått om varandra. Hon hade feber igår kväll och även fram och tillbaka hela dagen. Vi har 'tur' med att sällan bli riktigt sjuka. det brukar vara snart övergående. Men lite bak och slicka rent slickepotten och skålen, det gör vilken dag i veckan som helst mycket bättre. Fridens folkens!

Lite bakis, men fylld med love.

När jag slog upp mina gröna fram på fm, fortfarande mycket seg efter nattens eskapader, klättrade Ellen upp i sängen med en teckning hon målat. Av mig! Iförd gårdagens festblåsa givetvis. Jag frågade varför jag var ensam i regnbågen? -För att du är min regnbåge mamma. Varje dag, varje sommar sa hon. Kniipa i hjärtat. -Visst är den fin mamma? -Nej, svarade jag. Den är inte fin. Den är underbar. Ha en lika bra dag som jag ni alla. Bakis eller ej, teckning eller ej.