Började morgonen med att tänka på lilla morsan. Mammisen min. Det är två år sedan hon lämnade det här livet för att gå vidare mot något annat. Visst kan man undra vad som finns i efter-livet? Åtminstone gör jag det. Logiken säger att man har inget att vänta mer än att kroppen försvinner och ingår i kretsloppet - och hurra för det. Men själen då? Det är ju så mycket enklare för oss att fortsätta att leva och inte vara rädd för att dö om man tror att det kommer något mer. Något annat. Vill tro att min mamma träffar sin älskade John nu. Att de får vara tillsammans igen. Det blev inte så många år de fick tillsammans. En gång var de varandras kärlek när de var yngre, för att hitta varandra lite senare igen. De hann att vara gifta i 12 år innan John hastigt lämnade oss i en kraftig hjärtinfarkt. Han hann knappt fylla 50.
Mamma dog av magsäckscancer. Det var fult, snabbt och smärtsamt. Tack o lov för att smärtlindringen i dessa dagar inte hålls tillbaka. För tio-tjugo år sedan var de rädda att patienterna skulle bli beroende av morfinet...okeeeeeej. Nu vet de bättre. Vi var där, både jag och Tobias, dagen hon slutade kämpa emot. Jag stod tätt, tätt intill och höll om henne och klappade henne över ansiktet och håret. Glömmer det aldrig. Men vägrade först förstå att hon hade slutat att andas. Det var väldigt svårt det sista dygnet med mamma. Hennes lilla kropp kämpade och hade det tungt. Min säng stod just intill hennes i det där hemska ensamma pyttelilla 'sista' rummet utan gardiner. Konstigt vad man kan störa sig på. Den palliativa avd. på Uddevalla Sjukhus var fantastisk. Både personal och rummen var fina. Men just det sista rummet hade de tagit ner gardinerna av någon anledning. Minns att jag tänkte på hur hemskt mamma hade tyckt det hade varit. Hon var så noga med sånt.
Min mamma var galet kul när hon satte den sidan till och stark som en oxe. Hon blev 59 år. Saknar dig alltid min mamma. Du fattas oss varje dag - men jag vet att så länge vi tänker på dig, bakar dina bröd och kakor så finns du där. Vi vet att du är där någonstans över regnbågen med John, mormor, morfar och våra hundar Alice och Blossom. Vi ses!!
å vad fint du skriver lilla vickan, tårarna bara rinner.
SvaraRadera<3 <3
Ja du, kära kusin både din mamma och min pappa måtte ha det bra där dom är nu, så starka personligheter båda två och en stark aptit på livet, och så blev det så här......man kan ju undra egentligen 2 syskon som försvinner inom loppet av 4 månader. ORÄTTVIST, de va ju bara 59 och nyss fyllda 65 år unga...tänker på båda ofta, hade så roligt med Evy som alltid va så glad och pappa som va envis som en myra och klagade aldrig, men kom alltid då det va kalas vare sej det var till barnen eller oss "ungar". Kom direkt från sjukhuset en gång, då va han riktigt sjuk, men hit skulle han, och va glad jag blev. Men nu kommer han inte mera men finns ändå här hos oss för alltid.
SvaraRaderaUsch, förstår att det är en extra tung dag idag :( Bävar för den dag det är mina föräldrars tur.... Hade passat med ett sånt snajsigt hjärta som alla andra gör, men får försöka skicka en bamsestor cyberKRAM istället. Ta hand om er!
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaTack snällaste anonym och älskade kusin, tack Reggie! Responsen värmer väldigt och det betyder så väldigt mycket. Jag tänkte på morbror häromdagen och skrattade till lite. Minns hur han alltid gick och visslade, så himla duktig på musik.
SvaraRaderaNär vi tänker på de våra som inte finns här ibland oss, skapar vi poesi, visar värme, kärlek och sårbarhet. Kanske är det så att alla måste vara med om det för att kunna visa äkta medmänsklighet... De våra finns alltid med oss vad vi än gör, och tids nog kommer vi att förenas med dem. Så låt oss vårda deras minne och leva livet fullt ut.
SvaraRaderaSå vackert att du uttrycker dina känslor på denna fina blogg Viktoria, det ger mening för oss andra också. Kram / Ann-Louise C
Det var vackert och snällt sagt Ann-Louise, jag uppskattar det väldigt mycket. Tack snälla!
SvaraRaderaJag skrev några rader här igår men de måste fallit bort. Kontentan var att du får mig mer tät i näsan av dina fina ord och det du skriver, "att så länge vi tänker på dig, bakar dina bröd och kakor så finns du där." tyckte jag var så fint. Tack för att du delar med dig. Tänkte på dig lite extra igår!
SvaraRaderaKram Helena
Det var det finaste jag läst på länge. Jaghar lätt för att fälla en tår. Det här fick mig att gråta floder.Du är bäst Viktoria och en kanon vän kramar i massor Yvonne
SvaraRadera