Suddig hund och drömmar om soffliggare.

Jag vet inte riktigt vad jag tänkte på när jag köpte en Irländsk Setter igen. Under alla år med vår gammelvovva Blossom - som f.ö. inte blev mer än tio år - sa jag till Mikael regelbundet "Påminn mig att vi ALDRIG mer ska ha en setter, vad jag än får för mig okej?" och hasplade även ur mig "Ingen risk att jag glömmer hur jobbigt det här är, nästa gång blir det en lat soffliggare"

Jodå, ett par år senare vad hände? Jo, Kennel Coppers väntade smått och jag kved av lycka när jag såg mamma och pappa till valpisarna. Och valparna ja..omg. Inte mycket är så rart som en liten rödtott. Men dum, dummare, Irländsk setter brukar vi säga och i det här fallet kan ni ersätta rasen med mitt namn.

Vår repstump "Snöret" blir snart ett år minsann (här liggandes och gottar sig i naturlig pool) och på måndag börjar jag och han på ännu en kurs med Linda Hermansson på Rabbalshede marknadsplats. Nog ska det bli folk av vår vildbasing - vilket år som helst. Till de blivande favoriterna är att återkomma till matte alldeles nybadad. Då pratar jag inte om ett dopp i en sjö utan naturligtvis en pöl med stillastående vatten. Lukten är mycket viktig - dy ska det dofta. Antingen det eller något annat ruttet. Gärna avslutas badet med att springa genom gammal granskog. För så mycket gamla kvistar som möjligt är tydligen det senaste. Inget jag borde förvånas över för åh, vad jag har klippt ur mången kvist ur fin setter-silkespäls. Mycket av problemen är mina egna, ska inte skylla på hunden. Det har gått åt alldeles för mycket tid år mig själv det sista halvåret med allt vad det innebär. Men det ska vi ändra på. Idag har jag för första gången sprungit tillsammans med Snöret och det gick knaggligt i början men åh, vad duktig han var när han fattade grejen med att bara trava jämte matte. Runt midjan har jag ett specialbälte som är ändamålsenligt. Slipper att hålla i hunden och det är elastiskt så det blir inte ryckigt. Fungerar kanon. Vår terrier Astrid brukade vara med oss ut o jogga förr men hon gillade det inget vidare. Nej, det är nog perfekt sysselsättning för tonåringen! Bältet heter Trixie.

Tyvärr (läs som tur är) tog ingen kort när jag gjorde min yoga efter löpturen. Det var en syn dotter och make helst vill glömma. Jag svettig, halvnäck på rygg med benen över huvudet så att tårna nuddar marken bakom huvudet. Behöver väl inte lägga upp foto på det gissar jag? Men akta - när ni minst anar det så kommer det att pelleplöppa upp bilder på mig i fascinerande ställningar. Ställningar som förmodligen inte får kallas för asanas (positioner i yoga). Men att blogga och vara utlämnande är liksom min grej, så just ju väjt. Namaste!