Morgonpussar och pioner.

En morgon som alla andra men inga andra. Ellen har äntligen varit hemma! Mys i massor. Både Tobias och pappa kom förbi och åt god frulle där både chokladmjölk, pepparsalami som är det enda pålägg Ellen inmundigar. Att bo på byn egen är både en lättnad och en plåga. Avskyr varje sekund inte hon är hos mig och ändå är det en befrielse att kunna handla när man vill. Saknar ändå livet på landet redan.

Astrid har varit hos Tobias i ett par dagar nu, det är skönt att de trivs så gott ihop. Snöret och hon rök ihop i morse så att blodet skvatt. Sant. Astrid kom in utan att jag var beredd - hann inte plocka bort Snörets mat - och katastrofen var ett faktum. Hon ger sig inte och han tål hur mycket däng som helst. Astrid blodade ner köket med ett sår vid ögat och haltade lite lätt :( Min lilla vovva... Nåväl, det är inget vi inte är vana vis. Undrar bara vad de andra i huset tänkte. Ooops! Vi bröt så fort vi kunde och plockade bort maten och ordningen var återställd. Allt var där efter frid och fröjd igen. Knäppa voffisar de är.

Tänk att de här grymt vackra pionerna blir beundrade av nästan ingen. Sorgligt. De står i parken vid Hedegården och där är knappt någon som är. Hela deras trädgård är väldigt vacker, färgsättningen i blandningen av buskar, dess blad och färger är väldigt fin. Undrar vem som anlagt den? Eller komponerat, designat? Vackert är det likväl och jag njuter av det.

Godnatt alla bullar, här är det 'Presidenten och Miss Wade' nu. Undrar om jag ska orka se den igen? Det blir nog till att spela in. Älskar min inspelningsbara box. Teknikens under.

Ditten, dätten, pappus och jag.

Följ min blogg med bloglovin

Livet tar ibland remarkabla vändningar - kanske mitt liv är på gång det med. Hoppas på det. Det har verkligen inte varit ett dåligt liv. Mitt liv och alla omkring mig har varit och är fantastiska. Det har bara varit mycket ett tag. Det enda jobbiga nu är det faktum att huset inte är sålt, att vi behövt byta mäklare mitt i allt kaos. Inget roligt. Ett av mina största problem är att jag avskyr verkligen att leva i den röran jag lever i. Det är ett ständigt kaos och jag fixar inte det längre. Om jag kunde beskriva hur mycket jag längtar efter att plocka upp efter mig själv, och bara mig själv. Ellens röra också så klart - men det mesta får hon allt ta själv.

På Ellens födelsedag så kom pappa med sin sambo Gong, min storebrorsa och lillebror. Kom på att vi nog inte har något kort på oss tillsammans på senare år. Inte tidigare heller när jag tänker efter. Sorgligt. Så, said and done. Kort blev det. Och jag ser gravid ut på allihop, men det bjuder jag på. Puss på tuss!

I morse kom en fotograf och tog bilder av huset och det väcker en hel del av min ångest.Det var själva f'n att det ska vara så jobbigt att få hem folk. Men varje visning, varje ny människa här i huset - ja det gör att mina stressnivåer skjuter i höjden. Önskar bara att jag kunde skita i det, men jag fungerar uppenbarligen inte så. Det är väl så att huset inte är direkt representativt av bilden av mig själv eller hur jag vill ha det. För stökar och rör, det gör jag verkligen. Är väldigt disträ, rörig och glömsk. Men det här..nä. Bara andas och svälj. Snart så. Så kanske det vänder. Plötsligt händer det.

Något som är mer än skönt är alla (ja, alla) 7 dryga km jag sprang ikväll. Jag verkligen njöt varje meter och det vet jag att Snöret gjorde han också. Han som jag behöver springa av sig. Tänk man sover så mycket bättre då. Tänker bättre, mår bättre, älskar mer. Så ta hand om dig själv du med.