Efter att ett helt liv tyckt att röda pelargoner är bland det absolut fulaste, gubbigaste jag vet så gillar jag de här gardinerna. Man kan väl ändra sig? Eller få inspiration av andra. Varför inte bejaka sin tant-sida? Men nej, några pelargonger i gardinerna det blir det nog inte.
Jag har haft problem idag. Men tack vare oväntat samtal med en gammal bekanting så klarade jag av att andas vidare tills jag fick tag på mina mediciner igen. Att vara i en kris blandat med depression och oro så kommer det ångest som ett brev på posten. Det har naturligtvis inte alltid varit så och jag är inte okej med att prata om det eller ens skriva om det som det är nu. Det är öppna sår, djupa sår som blandats med gamla undanskuffade känslor. Allt i en salig blandning. Det gör att man kraschar så småningom - så snälla alla ni bullar där ute - ta hand om er och känn allt när det behöver att kännas. Kroppen lagrar en massa skit och faktiskt, faktiskt så gör den av med det när man minst anar det eller behöver det. Jag har börjat att gråta och jag är glad för det. Det gör mig inte till en bättre människa, men kroppen mår fan så mycket bättre.
Nästa steg är att komma igång att få springa igen och att få kontinuitet i det också. Så ta hand om dig!
Att man kan ändra sitt sätt att uppskatta eller ogilla konst - det förvånar mig inte. Men att man så radikalt kan ändra sig, det är lite knas. I alla år av att i det närmaste spy galla över det abstrakta så har jag ju missat så mycket. Inte tillät jag mig att se vad som faktiskt kan vara väldigt vackert. Det betyder inte att jag tycker att en vissa konstnärer målar bra eller dåligt, utan att en målning de facto talar till en. Här är en tavla av Mark Rothko som jag smygbeundrat länge. Inte bara den här som heter White on red utan fler av samme man. Alla i olika färger och humör.
