Badbarn och positivism.

Har en liten pluppi som älskar att bada. Under tiden hon kollar efter eventuella smutsrester i botten av karet så sjunger hon Alfabets-visan. Låter ganska ball. Har många gånger tänkt på hur bortskämt ett ensamt barn blir med vissa saker. Hon kan bara ta för givet så mycket här i världen. Inte för att vi har mycket pengar att köpa saker för - utan att man finns där. Alltid. Kanske är det inte bortskämdhet utan måhända lite av att ta för givet. För visst är det så att vi alltid finns där. Men jag undrar om det vore samma om det fanns syskon? Mjo, det hade varit samma antar jag. Vilka tankar man har. Ett oupphörligt snurrande där uppe.

Mina anti-depressiva har börjat att hjälpa. Äntligen - och det känns mer än okej att hitta sig själv lite igen. Jag t.o.m pratar lite mer lugnt säger arbetskompisarna..haha..jag undrar det jag.
Min bror (här liggandes på Freedom Beach, Phuket) sa till mig innan jag började att det var bara att köra och han lovade att det där hemska hyper-tänket och den ständiga oron för allt skulle te sig oviktigt. Det trodde jag definitivt inte ett dugg på. Det är så ju sådan jag är. Tji fick jag. Det har stillat sig, skriket därinne. Helt otroligt och en vansinnigt befriande känsla. Att jag har ångest från stund till annan kan jag ta. Bara det passerar. Och det gör det ju efter en stund. Vissa dagar är väl värre men inte så illa att man inte kan arbeta sig igenom det. Det är en mycket befriande känsla. Älskar att leva ändå. Det är grrrreat. Peace out för ikväll.